onsdag 15 december 2010

De Osynliga utav Pye Jacobsson

Du har kanske inte märkt det men ett märkligt folk håller på att invadera vår, vanligtvis, så välordnade tillvaro. De passar inte in i ”det perfekta samhället” och de går inte att bekvämt placera i ett fack. De tycks nästan vara osynliga. Få ser dem och ännu färre hör dem, och om någon av misstag skulle råka lyssna till en av de osynligas ord skulle de ändå aldrig minnas vad som försiktigt viskades fram.
De osynliga kommer obemärkt och ingen saknar dem när de går. Det är de som dör ensamma i en lägenhet där de blir liggande i veckor utan att någon bryr sig, sen börjar det lukta
och eventuellt blir det en liten notis i lokaltidningen.
De osynliga har också en ovana att vilja tala alldeles för länge med den stressade kassörskan på mataffären. Fastän hela kön står och mumlar och fnyser står den osynlige envist kvar för att hinna utbyta ännu en artig fras. Ibland är det värt att vara obekväm bara någon ser att man faktiskt existerar.
Om någon okänd börjar prata med dig på bussen är det förmodligen en av de osynliga som söker kontakt. Ingen vill se dem, och ingen vill erkänna att vi har mer ensamma människor än någonsin i vårt välfungerande, moderna samhälle.
Jag möter den manliga delen av det osynliga folket ganska ofta. De kommer ner till min lilla strippklubb och köper en privatshow. De struntar egentligen i stripp och är förmodligen helt ointresserade av porr. Det enda de vill är få bekräftelse på att de verkligen finns, att någon ser dem.
Och jag tänker varje gång jag möter dem att något är mycket tokigt i vårt samhälle när man behöver betala för att bli sedd av en medmänniska.
En bekant till mig hade under 70-talet en ide´om att öppna ett ställe där man skulle betala 50:- för att få hålla någon i handen i tio minuter. Det var förståss ett skämt, men idén är inte helt tokig. Bara en sådan enkel mänsklig kontakt skulle uträtta mer än 15 socialarbetare. De osynliga finns överallt, och egentligen är de förstås synliga. Det är bara vi andra som, av bekvämlighet, blivit blinda och inte ser dem.
Så se dig omkring, de finns där. Det kan vara någon på jobbet, eller någon i hyreshuset, eller kanske till och med en släkting.
Våga närma dig och säga hej, de osynliga är oftast helt ofarliga! Och känner du du dig modig kan du kanske be om en kram, det har jag gjort och det kändes riktigt bra.
Pye Jacobsson

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar